whipstickagostop

Utbrister jag i hoppbacken utav synen av massa klimakteriekvinnor och män i medelålderskris som fått för sig att testa på hoppen i 1 km/h. Helt okej tycker jag. Dock inte när jag ska hoppa och behöver fart. Och det är inte heller helt okej att bara dyka upp framför mig.
Ur tomma intet kommer ett förslag från pappa om att jag ska bli snowboardinstruktör som styrelsen(som han för övrigt sitter med i) i den klubb som vi åker och umgås med har lagt fram. De har ingen snowboardlärare och jag är den som åker bäst i klubben, jag får inget betalt, det är mest en kul grej och lite coolt är det, så jag tackade ja. Och de ska skicka iväg mig på kurs någon gång i framtiden. Hela idén med den här klubben är att umgås och ha kul med folk från bosnien. Det är ett sätt för ungdomar att lära känna sin kultur och sina rötter. Och självklart för de äldre att partaja loss och kliva ur sin depression som kriget och allt som gått förlorat har skapat. Sista dagen konverterade min bror till snowboard och jag tror han är lite fast. För att citera Helena "Jag kanske är en naturbegåvning i snowboard!" men jag tror seriöst att min bror är en gnutta naturbegåvning. Det är helt sjukt vad fort han lyckades åka upp med liften och susa ner för backen. Eller så är jag bara en bra lärare, höhö. Under denna vecka har jag även märkt hur jämnåriga ungdomar ligger efter i sin mentala utveckling. Det kändes som om jag var tillbaka i sexan igen. Det var samma slags dramatik och samma slags beteende som jag valde att hålla mig utanför. Sådant folk intresserar inte mig. Tjejer som anser att det viktigaste är att vara populär och som inte vill ha med dig i deras så kallade "innegäng" om du inte tycker som dem. Sådan är inte jag. De märktes ganska så direkt att dem ogillade mig. Det märktes av det faktum att de inte sa ett ord till mig förrens de blev tilltalade. Intimidated kanske? Och jag märkte vad för slags folk de var redan första gången jag såg dem. Jag har inte samma syn på livet och det märks att de är ganska så naiva och har missat hela poängen med att leva. Jag är tacksam för alla mina vänner, de är äkta. Och något annat som är fegt och barnsligt är när man snackar skit om någon och tycker att personerna i fråga har helt fel men sedan ändå väljer att vara med dem. Ibland är tjejer helt hopplösa. Jag valde att ta avstånd från brudarna som fick mig till att vilja spy.
För övrigt var veckan helt fantastikt. Snövitsnö så långt ögat kan nå och så kallt att snoret fryser. Jag ville inte åka hem, inte riktigt än. Men sedan brister pappa ut med nyheten att vi ska tillbaka till påsk igen, och då kändes det genast bättre. Efter en kopp med het choklad och grädde for vi hemåt med Janis Joplin i högtalarna.



                                                Me & my crew<3