whipstickagostop

Klockan var halv tio när jag steg av på perrongen och började dra den tunga väskan ut med Helsingborgs gator. Det var natt och gatorna lystes upp av röda och vita ljus, luften var klar och lugn. Jag tänkte vara smart och effektiv och beslutade mig för att ta en genväg genom kyrkogården. Jag hade aldrig genat där innan så jag gick mest på intuition. Snön hade jämnat ut alla trappor och det var svårt att dra upp väskan utan att halka. Jag följde den nedtrampade vägen utan att riktigt vet var jag var på väg. Det var något slags lugn över den mörka kyrkogården. När jag hade tagit mig upp för de sista trappstegen hoppade det fram en hare. Jag fortsatte gå framåt för att snabbt märka att vägen bara går i ringar och att det inte fanns någon utväg. Jag var vilse och för trött för att ta mig hela vägen tillbaka. Då helt plötsligt kom haren tillbaka och ställde sig så närmare mig än någon hare någonsin gjort tidigare. Jag var förvånad över att den inte var rädd för mina tunga steg och andfådda andetag. Bakom honom trippade det två andra harar, jag trodde jag hade blivit galen men började följa efter, vad hade jag att förlora? Haren väntade in mig vid något som såg ut som mänskliga fotspår som avvikit från vägen och som ledde bort och förbi kyrkan ut från kyrkogården. Jag kände en stor lättnad och började gå utefter fotspåren. Haren hoppade då bort till sina vänner och försvann bland gravstenarna. Händelsen var mycket märklig och kanske bara ren inbillning. Jag kände mig lite som Alice i underlandet som inte visste vart hon var på väg eller hur hon skulle ta sig dit.    
Nu ska jag värma några bananacupcakes min mor bakade till mig igår. Jag saknar henne redan, hon är bäst ♥ Sen ska jag fortsätta plugga. Men efter ncis, för det äger.

      
                                                                       Pic: we heart it ♥