whipstickagostop

               
Jag sitter och lyssnar på fin musik jag inte hört på länge, tv:n är på, den tjänar inte till något större syfte just nu. Det är söndag och vädret är trist, supertrist. Jag väntar på att kycklingen ska tina så att jag kan käka, börjar bli lite smått hungrig faktiskt.
I fredags hade vi vår första tenta! Spännande! Innan dess hade jag låst in mig på min lägenhet och inte träffat människor enda sedan jag kommit hem från Lysekil, det var nästan så att man dog lite. Sedan var det party som gällde, hela kvällen och hela natten, dricka, dans och skratt i mängder! Lättnaden var enorm! Och just nu är jag glad, jag är glad för igår hämtade jag ut Alice i Underlandet 3D biljetterna och nu, alldeles nyss hittade jag vad som mycket väl kan vara den snyggaste skinnjackan! Happy face!

Klockan var halv tio när jag steg av på perrongen och började dra den tunga väskan ut med Helsingborgs gator. Det var natt och gatorna lystes upp av röda och vita ljus, luften var klar och lugn. Jag tänkte vara smart och effektiv och beslutade mig för att ta en genväg genom kyrkogården. Jag hade aldrig genat där innan så jag gick mest på intuition. Snön hade jämnat ut alla trappor och det var svårt att dra upp väskan utan att halka. Jag följde den nedtrampade vägen utan att riktigt vet var jag var på väg. Det var något slags lugn över den mörka kyrkogården. När jag hade tagit mig upp för de sista trappstegen hoppade det fram en hare. Jag fortsatte gå framåt för att snabbt märka att vägen bara går i ringar och att det inte fanns någon utväg. Jag var vilse och för trött för att ta mig hela vägen tillbaka. Då helt plötsligt kom haren tillbaka och ställde sig så närmare mig än någon hare någonsin gjort tidigare. Jag var förvånad över att den inte var rädd för mina tunga steg och andfådda andetag. Bakom honom trippade det två andra harar, jag trodde jag hade blivit galen men började följa efter, vad hade jag att förlora? Haren väntade in mig vid något som såg ut som mänskliga fotspår som avvikit från vägen och som ledde bort och förbi kyrkan ut från kyrkogården. Jag kände en stor lättnad och började gå utefter fotspåren. Haren hoppade då bort till sina vänner och försvann bland gravstenarna. Händelsen var mycket märklig och kanske bara ren inbillning. Jag kände mig lite som Alice i underlandet som inte visste vart hon var på väg eller hur hon skulle ta sig dit.    
Nu ska jag värma några bananacupcakes min mor bakade till mig igår. Jag saknar henne redan, hon är bäst ♥ Sen ska jag fortsätta plugga. Men efter ncis, för det äger.

      
                                                                       Pic: we heart it ♥

Min källare ser ut som ett övergivet mentalsjukhus och
jag känner för att hoppa lite trots att jag är trött.

           
           
Jag sitter vid köksbordet omringad av levande ljus med en varm kopp kamomill té ♥ i min hand, lyssnar på placebo och gäspar lite då och då. Kanske dags att gå och lägga sig? Klockan är rätt så mycket och trots den hektiska dagen har jag lyckats läsa tre kapitel i grundboken och letat fram fakta till grupparbetet, det är fint. Men jag hoppades göra mer. Min lägenhet är så gott som färdig förutom bäddsoffan som kommer på torsdag. Än så länge sover jag på den upplåsbara blåa madrassen.